Nog visste jag att jag skulle ha otroligt svårt att sova efter att jag kommit hem. Det var en självklarhet med tanke på det vända dygnet. Jag somnade ändå sen. I tryggt förvar. Förberedd.

Det jag var förberedd på var dagen idag som skulle innehålla ett kärt återseende. Det jag inte var beredd på var att det skulle vända redan innan jag satt mig upp i sängen.

Att påstå att jag är förkrossad och helt bedrövad över det som hänt är att påstå för mycket. Det som är underligt är hur någon som man knappt haft  någon kontakt med under större delen av sitt medvetna liv, påverkar en mer som död än som levande. Det är som om han stått i hörnet av rummet som man skulle kunna likna vid mitt liv. När han nu äntligen fått en kamrat att leka med, som av en ren händelse råkar vara väldigt lik Döden, då kan han inte längre stå i hörnet som en annan utböling.
Flest tankar går till min pappa. Det som gör mest ont är att se hur han försöker samla sig. Frida är i någon fas där hon tänker för mycket. Eller nej, jag ska inte säga att hon tänker för mycket, bara att hon tänker mycket. Hon sprang in och la sig bredvid mig och med gråten i halsen frågade hon: Emelie, vad händer när du försvinner från mig?

Jag är bara så oerhört glad över att jag hann hem till min familj innan det hände.