Jag har varit dålig här på sistone. "Jag har haft andra cravings" som Malin så fint skulle uttryckt det, om det nu vore hennes blogg. Men det är det ju inte, asså.
Veckan har egentligen mest handlat om arbete, som tur är kan somliga konsten att kombinera nytta med nöje och så gjorde även jag och Malin i onsdags när vi besökte Berns. Bra grej.

Igår var det en mysig kväll med en mysighet som jag nu sitter och saknar i hjärtat.
Idag, ikväll, blir det en tripp till Malin för någon form av middag som säkert blir god tillslut.

Jag har klätt mig i för veckan nya kläder.

Dricker ett glas Ecologica http://systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=6512&Butik=0&SokStrangar=R%u00d6DA+VINER%3aAlla+l%u00e4nder%3aAlla+storlekar%3a%3a%3a%3a%3a%3a och kommer sakta men säkert fram till att vinet doftar risgrynspudding och vitlöksbaguette, dock inte blåbar, vanilj eller lakritsrot.

Gör om gör rätt, Systembolaget.

... nu tar vi helg va?

Har haft en bra dag idag.
Alla mina hela timmar och halva timmar på jobbet gick med en rasande fart och tackar gör jag för det.
Hoppas imorgon går lika fort och att onsdagen tar det lite lugnt på sin kväll.
Spontan-raggade-upp Malin för lite terapi (läs: inköp).
En kjol.
Ett par byxor.
En blus.
En halsduk.
Ett kilo skitsnack.

Så, måndag, tack för idag!

När jag för en knapp timme sedan försökte få en uppfattning om hur världen bestämt sig för att idag se ut möttes jag av en helt lila sky. Det var ett mysigt sken som även pappa kommenterade kring frukostbordet.

Börjar arbeta nio. Tänkte gå till bussen snart, förmodligen direkt efter detta.
Skönt att det blivit 2:a November redan.
Lite som en robot känner jag mig definitivt.
Jobba.
Köra Frida till scouterna.
Äta.
Sova.

Lägger inte ner mer energi på att tänka hur fyrkantigt det känns.

Ha en fin dag,
kram.

När jag grep tag i närmsta handduk efter duschen fick jag ett så fruktansvärt dåligt samvete.
Kollade nämligen på klockan och konstaterade att jag duschat i nästan 15 minuter. What for?
Minns inte att jag gjorde något ovanligt och jag brukar vanligtvis duscha i ungefär 6 minuter.
Det kan inte varit hårinpackningen (mitt livs första) eftersom jag efter att ha läst på förpackningen att den ska värka i 5-10 minuter. Duktiga Emelie läser ofta "viktiga" saker lite senare än vad som egentligen krävs.

Så mycket vatten som inte gick åt till någonting gott... usch. Jag som verkligen såg fram emot att må skönt och mjukt kvällen innan den nya veckan.
En annan gång.

Ungefär så här har jag sett ut hela dagen. Om det nu har någon betydelse för någonting, ha.

Dekadens är ett väldigt snyggt ord, tycker jag.
Inte vackert, inte fint... bara snyggt.
Innebörden däremot är många nog lite väl nära ibland, även jag och så idag är det kanske en sådan dag när jag känner mig lite väl nära innebörden av detta, snygga ord. Dekadens.

Första November den här gången känns som en väldigt långsam dag.
Som om Oktober inte riktigt vill lämna oss. Som om våra händer slits ifrån varandra likt en klassisk och alldeles vanlig filmscen. Mina och Oktobers händer.

I Kista för någon dag sedan satt jag, tre sjuksystrar och en färsk läkare och talade om att November är en så hemsk månad, bara mörk och grå och långsam.
Förlåt, jag talade knappt - jag lyssnade och nickade i något slags samförstånd men i helvete heller.
Oktober bringar förvirrade känslor. Höst? Vinter? Mörker? Ljus? Tid?
November ger mer klara besked. Det är höst. Det blir snart vinter. Det ska vara mörkt. Det blir ljust endast om vi tänder ljus eller en lampa.
Tiden har jag ingenting att säga något om, den går ändå ifrån mig hela tiden.

Det är lördag.
Det vankas middag i Hammarby.

Verkar som att boxen kommer trots allt...

Jag är väldigt täppt i näsan och detta verkar förflyttat sig till mina fingertoppar.
Jag har nämligen ingen lust att skriva någonting om dagen som varit idag. Den har varit vanlig.

En grej har hänt som fick mig att må fint.

Har nästan helt glömt bort att skriva på ett hysteriskt sätt att det blir minst två konsterter till det här året.
Först ut är White Lies och därefter kommer Fever Ray och spelar fint.
Härligt.

Jag har nu under hela kvällen sprungit fram och tillbaka till kylskåpet och nallat av familjens juice.
Känns som om det var evigheter sedan jag drack juice men det var förmodligen någon gång i förra veckan.
Vi köper alltid Apelsin, äpple och mandarinjuicen men det är det knappt någon som vet. Vår juice går nämligen under namnet "Den med grön botten".
Min absoluta favorit av alla juicer jag än så länge smakat är ändå, tyvärr, Tropicanas apelsinjuice.
Tyvärr för att den är fasligt dyr om man dricker i den mängd jag och min familj gör.

Så hemskt. Men vi älskar vår Bravo också.

Fan... hur ska jag kunna överleva om jag inte först smakar en av mammas/Fridas nybakade bullar som ligger i köket och bara stirrar på mig?!

Ååååh.

Men vad fan är det jag väntar på egentligen? Det spelar ju absolut ingen roll om jag tar en eller ej.
Jag bryr mig inte ett piss eftersom jag vet hur makalöst bra det kommer kännas precis innan.
Under.
Och efter.

Nej, man börjar egentligen aldrig en mening med ordet "och". Förlåt.

När jag hade ätit middag idag fick jag en sådan otrolig lust att sätta på bastun och låta alla, förmodligen fortfarande, alkofyllda porer sakta men säkert vattnas ur. Har fått höra ett antal gånger under dagen att jag luktar gammal alkis.

Jag kan inte påstå att jag känt mig som en alkis idag men väldigt ofräsch, trots dusch, och det vackraste i kråksången är att jag verkligen trivdes med att i strumpbyxor, t-shirt och kofta känna mig ofräsch men ändå fin.

Utsällningen i lördags var fin men tragisk och hjärtskärande.
Middagen var underbart god.
Resten av kvällen kände jag mest av dagen efter men jag vet att den var bra.
Väldigt bra.

Kanske ska dra igång bastun ändå...

Jag har ett märkligt förhållande med Titanic. Främst filmen då så klart eftersom jag aldrig varit i närheten den där båten filmen tydligen handlar om... Har alltid trott att den handlar om en pojke named Jack och en flicka called Rose.
Ironi å sarkasm.
Jag mimade säkert i tre år till det där ledmotivet. "I see you, I feeeeeeel you..."
Den kom någon gång på slutet av det där årtiondet som inleddes med att jag föddes. Om man skulle räkna år med början den 29/3 alltså. 1997 eller -98 var det nog.
Jag hade inte sett filmen på hur många år som helst förrän för någon helg sedan, när Annika och hennes boyfriend sitter nere i tv-rummet och myser i soffan till MIN fina Titanic. "Jag ska bara kolla en liten stund..."
Satt med tills dess att båten var sjunken och likaså Jack. Vågade inte grina inför dom, jag är ju fan en grown up i deras ögon.
Jag bölar ej.
Jaja... ett märkligt förhållande och idag ska vi ses, på Vasamuseet. Kul med utställning.

Ha en fin lördag, asså.

Jag har varit en bra människa idag.
Jag har varit en bra person idag.
Saknar vissa.
Saknar inte andra.
En del av saknaden blit mättad i helgen.
En annan del av saknaden kvarstår.

För en stund sedan skulle jag gå upp och duscha.
Jag tyckte det verkade lite kallt så jag planerade att göra en liten slusk-dusch.
Bara-tvätta-håret-duschen.
Jag var så trött att jag inte orkade låta morgonkisset släppas fritt.
Tänkte lite innan jag satte igång duschen att jag kanske skulle kissa på mig om jag såg rinnande vatten, "men det är säkert bara något folk säger."
Fyfan, så fort jag vred om reglaget höll jag på att sprängas.
Men jag höll ut och nu har jag dessutom ätit frukost, fast jag kissade först.

Jobba.

Imorgon börjar jag igen. Klockan nio närmare bestämt.
Klockan nio.
Sen ska jag köra en massa bil. Fram och dit sen tillbaka och hela vägen till Sjöstaden och in i ett garage.
Kul.
Nu ska jag gå på to och sen glo på lite Seinfeld för att sakta men säkert förmodligen somna till detta.

Puss

Mmm vi eldade.

Vi är ute och eldar.
Vi är mor, far, Bittan och jag. Bobbo står och tittar på och gnyr.
Underbart väder och idag känns som en bra dag.

Jag tänkte berätta en sak. Det är ingen stor grej, det är ingen liten grej. Är faktiskt osäker på att det ens är en grej. Det är en vardaglig företeelse som jag bara fastnat vid på ett väldigt märkligt och känslomässigt sätt.
Det handlar inte om att jag är någon märklig stalker.
Det handlar bara om helt slumpmässiga saker som verkligen inte kan liknas vid träffar. Ni förstår snart.

Där jag bor och åker buss och byter till tåg och hej och hå, där lär man sig efter ungefär nitton år att känna igen olika personer.
Vissa har man kanske talat med.
Vissa har man kanske gått i samma skola som.
Vissa kanske känner ens föräldrar.
Några kanske brukar åka samma buss.
Någon kanske arbetar i Pressbyrån.
Dom flesta är bara ett gäng skal som man bara möter och kanske byter blickar med. Kanske att man på sin höjd klagar lite över SL med varandra. Men man får inte bli för närgångna eller prata för länge med någon. Inte verka "på".
En av dessa personer har jag hakat upp mig på. Det är en man/kille/snubbe som ofta har svarta kläder. Rätt anspråkslös om man bortser från några små detaljer. Han har någon form av skada som gör att han inte kan gå ordentligt. Han liksom hasar med ena foten eller om det är hela benet kanske...
Dessutom är han 100% vindögd.
Han är förmodligen runt 35 år gammal. Kanske yngre.
Han vet nog precis som jag att folk tittar på honom. Jag vet i alla fall att det är så och jag kan inte säga att jag blir förvånad. Det ligger i vår natur att göra det.
Jag har aldrig upplevt att någon varit elak eller sagt någonting om honom eller till honom och det känns jättebra.
Trots att jag aldrig någonsin talat med honom eller bytt blick med honom så är det någonting som känns så förbannat jobbigt när jag ser honom.
Jag är inte äcklad eller någonting liknande, verkligen inte. Jag får bara en konstig känsla och vill faktiskt ibland bara gå därifrån för att slippa känna som jag gör, när han är i närheten.
Till saken hör att han åker med bussen bredvid min, ibland samma och detta gör ju att det ibland är oundvikligt att hamna i denna situation.
Jag har aldrig hört honom prata. Jag vet inte vem han är eller vad han heter men av någon anledning påverkar han mig på det mest märkliga sätt.

I tisdags klev han på tåget i Flemingsberg och satte sig snett framför mig.
Jag var så nära att börja gråta att jag nästan blev rädd för mig själv.
Jag ville byta plats men det skulle jag aldrig kunnat göra.
Jag ville bara vända mig bort men var rädd att det skulle ge fel signaler.

Låter patetiskt va?
Då har ni inte hört det värsta.
Idag, när jag satt mig på bussen från Tumba, äntligen på väg hem, då ser jag honom igen.
Först, innan jag sett det andra, börjar jag nästan grina igen och blir helt varm.
Men sen såg jag att han stod och pratade med någon och dom eventuella tårarna skulle, om dom kommit fram längs kinderna, varit glädjetårar.
Jag hade aldrig tidigare sett honom prata med någon.
Aldrig sett honom med sällskap.
Alltid ensam.
Men inte idag och fan vad glad jag blev.

I fåtöljen. Pappa och jag planerar eventuell lunch imorgon, men funderar på att kanske skjuta pån till imorgon.
Jag är så fruktansvärt trött och slut i huvudet. Har haft en usel dag på jobbet pga några väldigt små människor.

Har fått i mig lite käk och sitter nu och drömmer och är irriterad.

Kollar på nyheterna på fyran. Usch fyfan vad jag hellre ser nyheter på ettan eller tvåan.