Snuvan är... bättre tror jag. Den har liksom blivit utbytt mot världens heshet och harkel och host och snörvel (det finns kvar alltså).
Jag har ju varit så rar och givit mina föräldrar två biljetter till Kvarteret Skatan ikväll, bara för att dom är världens finaste figurer. Men kvällen börjar inte där utan vi ska käka middag tillsammans, bara vi tre likt ett par som spenderar kvalitetstid utan barn i närheten. Vi ska käka vid Hornstull någonstans tror vi.
Hoppas att det blir bra, det dom ska se.

Jag då? Jag sitter uppe på kammaren och sveper te med håning, som jag annars verkligen avskyr men som jag blivit lärd har en bra inverkan på svullna halsar, samtidigt som jag försöker få upp en elljusstake i fönstret mitt.

Förresten, några svar på senaste kommentarerna tänkte jag.

Malin: Jag har ju sparat till långt hår i en evighet nu, du får just nu inte som du vill, dvs mig med kort hår! Lev med det.
Rasmus: Tack, du är nog relativt ensam om att tycka det.

Klivit upp har jag gjort och disken står redan på tork. Klättrar jag på väggarna måntro?
Jo tack.
Ska ta första duschen på... väldigt länge.
Det ska bli en upplevelse utöver det vanliga. Känner mig lite festivalig alltså.

Min jätterara, goa, snälla arbetskamrat/chef ringde just och undrade hur jag mådde. Men innan jag hade pratat färdigt sa hon att jag lät alldeles för täppt och förkyld för allt vad arbetande innebär.
Hon tyckte absolut att jag skulle stanna hemma imorgon också och bli riktigt bra tills på måndag.

Men istället för att känna mig lättad så har jag världens tyngsta känsla i hela bröstet...
Blä blä blä blä fan fan fan fan.

Undrar om vi har glass hemma...

Jag sitter som en jävla säl i fåtöljen framför teven och vet inte vad det är jag tittar på.
Igår såg jag dom två allra nyaste, fräschaste avsnitten av Scrubs. Det var bra, som vanligt.
Är lite Seinfeld-sugen men jag blir så andfådd av att gå uppför trappjävln.

Idag är jag alltså hemma igen, men idag har jag faktiskt lite att göra.
Jag ska köra mamma till Norsborg.
Ja, det var allt...

Kände mig för en stund sedan lite Katarinig och då vet ju alla vad man gör när det inträffar.
Man beställer kläder från internet.
Det blev ett gäng klick och jag vet självklart inte om jag är glad åt det.
Never mind, egentligen.

Vilken tur man har ibland, mitt i all otur.
Mor min ska med jobbet åka en sådan där White trash-båt från imorgon till på fredag och då kan hon ju försöka hitta en flaska med lite doftande smörja till mig.
Eftersom jag arbetar granne med Åhlens City orkar jag aldrig gå in och leta på deras doftsmörjsavdelning.

Min faborit:

Har världens finaste systrar som just nu fixar fika till oss tre.

Nu, idag för första gången på en mindre evighet har jag känt för att skriva något här.
Jag är sjuk, febersjuk och förkylningssjuk och halssjuk.
Ibland är jag även sinnessjuk.
Jag blev avbruten nu av att Frida kom ner i sin stora t-shirt och gav mig en kram.
Hon är också hemma idag, hon är också sjukling idag.
Jag har börjat misstänka att morgondagen är förstörd även den. Febern är lite för hög.
När jag vaknade tidigare idag, runt halv sex var jag så svettig att jag trodde all feber var borta.
Jag sov vidare till ungefär halv nio och kände att värmen var outhärdlig. Härligt, ingen feber.
Men varför var huvudet så varmt och varför kunde jag inte ligga stilla med mina fötter?
39 grader i kroppstemperatur kan få svara på dessa frågor.
Jag har uteslutit grispest, det är lugnt.
Det är någonting jag gillar med att ha hög feber. Den där lilla, larviga ångesten jag får när jag börjar tänka på att jag kanske dör av febern är ett skönt ombyte till den vardagliga lilla, larviga ångesten.

Snorig puss

Fick ett lättare hat-mejl på hot-mail alldeles nyss, eller jag vet inte när det kom men jag såg det idag.
Det enda som stod var "UPPDATERA!". Förresten, det var ju ett mejl i form av en kommentar till bloggen, hit alltså. Signerad någon konstig människa som tror sig vara förmer än andra... hihi.

Just i dessa dagar har jag så lite kontakt med omvärlden som möjligt. Har inte varit online någonstans på minst en vecka så jag missar förmodligen alla jävla märkvärdiga händelser men tills jag fått ett klart besked vill jag inte befinna mig här... på internet.
Går omkring och nervösar mig så det räcker ändå. Självklart tycker jag om er ändå, vilka ni nu är.

Varför gick jag in idag då? Jo, jag ska imorgon gå på Fever Ray med två helt inkompetenta personer vars datorer uppenbarligen inte är kopplade till fungerande skrivare. Men jag klagar inte... jag skulle ju ändå... nej juste. Jag gjorde det bara för deras skull. Kul blir det sannerligen att gå imorgon. Dessutom med två biljetter till salu. Wiho.

NU åter till det verkliga livet.

Jag ligger i soffan, tittar på film och är så ofattbart sugen på snabbmat. En svettig cheeseburgare kanske, eller ett Maxmål.
Fan.

Jag har feber idag och vill egentligen inte prata om det.

Vill att någon ska slå på telefonen...

Problem är ett ord många använder alltför ofta. Med det säger jag inte att människor säger ordet rakt ut, med munnen. Det är snarare så att det är ett omedvetet begrepp för någon slags sinnesstämning. Det är dessutom ett alldeles oklart begrepp som egentligen inte borde få närvara. Att hela tiden känna vid något problem bidrar mycket sällan till att något blir löst och om det skulle vara så är det tyvärr som en fis i rymden som många så fint brukar uttrycka sig, för vi skapar hela tiden en massa nya problem. Jag tror inte att det beror på vår upphetsning vid ett tillfälle att klaga eller gnälla. Jag tror att det beror på att det finns så många möjligheter till problemens uppkomst.

Vad vet jag... egentligen.
Klockan är alldeles för mycket för att jag ska vara vaken men jag kan inte sova ikväll.
Jag har problem med sömnen.

Om ett år har det varit val i vårat land, ännu en gång.
Hoppas det går bra för mig och mitt parti.
Om ett år är det otroligt mycket som kan ha hänt men också mycket som kanske aldrig fått hända.
Om några timmar stiger jag upp och kliver i mina tofflor och fumlar efter morgonrocken som jag sedan sätter på mig.
Fort in på toaletten för att hjälpa ögonen att uppfatta någonting i synfältet.

Men först lite Seinfeld och sömn...

Varför november? Jag som brukar gilla novembers påminnelse om att sommaren är helt över och att hösten kör sitt paradnummer nu. Den här gången är november bara en enda lång längtan till "början av december".

Hängig är jag verkligen, yrslig och ursclig och kanske lite sjuklig.
Kanske beror det på min vetskap om arbete under julen.
Nåja, självfallet arbetar jag varken på aftonen, dagen eller annandagen men sen, sen arbetar jag några dagar innan nyårsafton och efter den helgen ytterligare några dagar.
Cash.
Cash.
Önskar mig bland annat en kokbok i julklapp. Eller vadå bland annat? Det är det enda jag just nu önskar mig i julklapp. Det ska inte vara någon jädra kokbok där en kändis står och visar sina perfekt gräddade kakor på omslaget. Nej, jag önskar mig en "Vår kokbok".
Måndag har det varit idag och jag har kört Frida lite här och var.
Snart är det mammas tur att bli hämtad. Jag är duktig känner jag.

Puss

Mmm... underbart att det är torsdag idag. Veckan går snabbt den här gången.
Snart en buss till en tunnelbana och en macka som ska mätta min frukostmage.
Hoppas att alla som förtjänar får en jättebra dag och eftersom ingen kan säga vilka kriterier man bör uppfylla för att förtjäna något så kan väl alla ta åt sig så är det ur världen.

Vem är det som egentligen bär allt ansvar för dom i mångt och mycket hemska ting som bestämt sig för att existera nära? Jag talar om de hemska ting som vissa människor klarar av att bilda en slags distans till men som andra tar till sig på ett förödande sätt, ett sätt som för många blir direkt nedbrytande.

Idag kom jag hem efter jobbet och var ett vrak. Jag var trött, förtvivlad, hungrig, arg... listan kan göras oändlig.
Hemma låg min syster i soffan och glodde på tv, skönt såg det ut att vara. Så skönt att jag var tvungen att förstöra genom att säga någonting som satte igång ett ännu pågående oväder som ligger och oroar över våra båda skallar.

Hon ligger i sin säng nu och ska snart sova. Hon är så klart jätteförbannad på mig.
Jag ligger i min säng och ska snart sova. Jag tycker så klart synd om mig själv eftersom jag vet att jag bär det största ansvaret för att det som idag hände, faktiskt hände. Jag bär ansvar för att hon blev arg och irriterad på mig. Jag bär ansvar för att hon blev upprörd nästan fram till några tårars genombrott. För några timmar sedan kändes det som om vetskapen om att jag bär ansvaret inte spelade någon roll, men nu är det klart att det spelar roll.
Imorgon ska jag be om ursäkt, samtidigt som jag hoppas att jag nästa gång tänker på det där ansvaret och kanske ser till att ta det innan skadan är skedd.

Likna mitt ansvar vid medias. Det har gått så långt att jag inte ser något som helst spår av ansvar, för det mesta, hos någon "ansvarig" utgivare. Det enda jag läser (mellan raderna) är ord som "hysteri" och "pengar". Det är sorgligt att dessa ord passar så bra ihop som dom uppenbarligen gör. Det är ett så fruktansvärt fult och enligt mig, oetiskt spel dessa medier spelar med andra människors liv.
Låt mig presentera en ansvarig utgivares att-göra-idag-lista:
1. Skapa någon form av hysteri.
2. Skryt om att hysterin skapades av min tidning (läs: företag!).
3. Vända hysterin så att människor betalar för att få läsa den egentliga "sanningen".
4. Håll på lite fram och tillbaka så att människor blir totalt panikslagna och köper varje dag det som sägs/skrivs av mig och mina medarbetare.
5. Glöm ej att tillslut undervärdera hysterin som tidigare skapats för att sedan framstå som klokare än många andra (läs: alla gamla och nyvunna läsare som köpt... allt.)
Ansvar. Man kanske borde få lära sig lite mer om sådana saker, eller slopa dom helt.

Fan, så sämst, jag vill inte skriva ett långt inlägg idag.
Jag ville och tänkte det för en liten stund sedan.
Nu vill jag bara ner i duschen och under täcket.
Gick upp 04:55 idag...
Imorgon istället.