Jackie big tits. EMO
Jag känner verkligen för att tycka så jävla synd om mitt liv idag! Just nu är mitt liv jätte förvirrande, i alla fall för mig. Jag känner mig så jävla borta hela tiden.
För ett år sedan var allt så bra som det kunde bli. Det var liksom Vi med stort V. Allt kändes så himla lätt och bra hela tiden, sommaren skulle bli helt jätte bra och resten av året också för den delen. Sen någonstans där i slutet av förra året så hände någonting. Jag vet fan inte vad, hur och när det hände och jag vet inte riktigt hur man ska förklara det som hände men just nu vet jag bara att jag skulle göra i princip vad som helst för att det inte skulle hänt. Grejen är att om du läser detta så kommer du bli irriterad för att du inte vill att jag skriver om dig, verkar det som i alla fall. Men det hjälper inte. Jag var tvungen och ta det lugnt. Det är bara två personer som läser. Det känns som att jag har försökt allt. Okej det har jag antagligen inte men jag har verkligen ansträngt mig. På riktigt! Jag vill verkligen att det ska kunna fungera men det kan inte fungera om inte båda både vill och försöker. Jag säker inte att du inte vill och att du inte försöker eller har försökt. Men ibland känns det som att det bara är jag. Som en dagis fröken som försöker hålla ihop 23 småungar helt ensam. Känslan är obehaglig. Jag blir verkligen ledsen när jag tänker på allt. Oj jag är så fjortis som skriver hur hemskt jag mår och jag vill bara ha uppmärksamhet! Men jag vill inte bara leta fel med dig men just nu så blir det bara så. Men du vet att fördelarna med dig väger tungt över! Jag menar, hur många gånger har inte jag sagt att du är det underbaraste jag träffat? Ett par gånger om jag minns rätt. Visst jag har inte träffat så jäääääätte många men du fick verkligen allting att bli så bra. Det som varit svart blev vitt liksom. Det var så härligt. Nu vill jag att du tar bort mer av det svarta! Du kommer förmodligen inte att läsa det här innan imorgon och jaa, ingen vet ju vad som kommer att hända imorgon. Så vad som än händer så vet du i alla fall det jag hoppas att du har vetat i snart fjorton månader. Att jag älskar dig. Som vän, som pojkvän, som människa. Usch vad klyschigt det där lät. Men jag kan inte formulera det på något annat sätt just nu. Vi ses imorgon!
För ett år sedan var allt så bra som det kunde bli. Det var liksom Vi med stort V. Allt kändes så himla lätt och bra hela tiden, sommaren skulle bli helt jätte bra och resten av året också för den delen. Sen någonstans där i slutet av förra året så hände någonting. Jag vet fan inte vad, hur och när det hände och jag vet inte riktigt hur man ska förklara det som hände men just nu vet jag bara att jag skulle göra i princip vad som helst för att det inte skulle hänt. Grejen är att om du läser detta så kommer du bli irriterad för att du inte vill att jag skriver om dig, verkar det som i alla fall. Men det hjälper inte. Jag var tvungen och ta det lugnt. Det är bara två personer som läser. Det känns som att jag har försökt allt. Okej det har jag antagligen inte men jag har verkligen ansträngt mig. På riktigt! Jag vill verkligen att det ska kunna fungera men det kan inte fungera om inte båda både vill och försöker. Jag säker inte att du inte vill och att du inte försöker eller har försökt. Men ibland känns det som att det bara är jag. Som en dagis fröken som försöker hålla ihop 23 småungar helt ensam. Känslan är obehaglig. Jag blir verkligen ledsen när jag tänker på allt. Oj jag är så fjortis som skriver hur hemskt jag mår och jag vill bara ha uppmärksamhet! Men jag vill inte bara leta fel med dig men just nu så blir det bara så. Men du vet att fördelarna med dig väger tungt över! Jag menar, hur många gånger har inte jag sagt att du är det underbaraste jag träffat? Ett par gånger om jag minns rätt. Visst jag har inte träffat så jäääääätte många men du fick verkligen allting att bli så bra. Det som varit svart blev vitt liksom. Det var så härligt. Nu vill jag att du tar bort mer av det svarta! Du kommer förmodligen inte att läsa det här innan imorgon och jaa, ingen vet ju vad som kommer att hända imorgon. Så vad som än händer så vet du i alla fall det jag hoppas att du har vetat i snart fjorton månader. Att jag älskar dig. Som vän, som pojkvän, som människa. Usch vad klyschigt det där lät. Men jag kan inte formulera det på något annat sätt just nu. Vi ses imorgon!
AHE
Kommentarer
