År 1995 och 2003 förlorade jag två stora delar av mitt då rätt korta liv.
Min, enligt mig, odödlige morfar fick den där hemska cancern som så många får och trots att han var den bästa så gick det ändå inte.
Mormor min, som rökt större delen av sitt liv lyckades lura bort all form av cancer och lämnade livet lugnt och stilla med någon himla propp. Helt onödigt men tydligen väldigt nödvändigt ur någon synvinkel.

Den där synvinkeln tror jag att jag inte är ensam om att många gånger tvivla på. Är det verkligen så jävla nödvändigt att vissa saker sker? Jisses vad tugnt det blev i hjärtat nu men istället för att känna som jag skulle gjort för några månader sedan så känner jag mig lugn. Inte lika förstörd och förtvivlad. Kan det vara så att det tagit mig 15 respektive 7 år att känna det där lugnet när tanken på honom eller henne slår mig? Det är makalöst men på något underligt vis lite fantastiskt också.

Marcus Birro skrev någonstans att sorgen är ett kvitto på att man levt. Nu vet jag inte om det var så att han i sin tur hade läst det någonstans men det spelar ingen roll vem som skrivit vad - det stämmer i vilket fall som helst och för mig fastnade det verkligen. Dock skulle jag aldrig tveka om jag fick möjligheten att träffa dom där förlorade en gång (oj nu brister det här) till och bara titta lite på dom. Lukta lite, känna lite och kanske bara genom tystnad visa för dom hur otroligt glad jag är över att dom fanns när deras tid fortfarande var samma som min.

Anledningen till att jag skriver nu är faktiskt att jag låg på sängen och tänkte och alla vet ju hur det är när man bara stirrar in i väggen och låter tankarna sköta jobbet. Vad som helst kan ju dyka upp. Allt från spindlar till muslimer eller jordgubbar osv. Så dök mina två saknade upp mitt i gröten och jag bara slöt ögonen och log. Jag log och kunde knappt sluta le. Nu sitter jag självklart ändå med tårar som snart torkar på kinderna och en rätt stor klump i halsen men vad fan, det känns oförskämt bra ändå för då log jag.

Vissa saker kommer man aldrig över, men jag skulle faktiskt inte vilja använda "kommer över" utan snarare "glömmer". Visst, många kanske inte ser någon skillnad och jag skulle ärligt talat inte kunna beskriva skillnaden som eventuellt finns där någonstans men för mig känns det bättre att inse att jag aldrig kommer glömma. Det är jag så innerligt lycklig över, för jag har under alla dessa år trott att jag måste glömma, måste sluta bli ledsen och för den som vill - måste komma över.

När jag i helgen befinner mig hemma hos familjen ska jag se till att leta fram en massa album med fina och vackra fotografier från den där tiden, som jag aldrig glömmer.

Tack Malin för att du fick mig att vilja skriva lite här och tack för en himla många andra saker också så klart.

Det har varit väldigt dålig uppdatering här, det erkänner jag.
Nog om det!

Helgen har spenderats utanför Norrtälje med underbart väder (förutom idag) och ett sällskap som inte går av för hackor. Igår blev det en  tur till Åland och jag kan nog säga att det lär ta ungefär 10 år innan jag åker stor båt igen. Usch. Dock fanns det ju så klart god dricka ombord... det var gott.

Kom tillbaka till Årsta för bara en liten stund sedan och nu ska jag skynda in i duschen för att sedan gå iväg på lite kaffe.

Om alla har tur kanske någon fin bild kan läggas upp ikväll eller så, kanske blir det till och med två.

Det spänner i axeln och det trycker i näsan. En jävligt otacksam kombination vill jag säga.
Är hemma i Vårsta. Ska alldeles strax köra Annika och hennes vän till Nynäshamn för att dom ska på någon trevlig fest. Jag själv är helt slut i kropp och själ om jag får säga så. Orkeslös och nästan helt viljelös också.

Men min tatuering, den lever nu. For that I'm grateful.

Sitter hemma i Vårsta och ska om en stund vinka hejdå till några delar av familjen som styr kosan mot Värmland. Lyckliga dom måste vara. Det skulle jag varit. Undrar faktiskt lite över mitt beslut att inte följa med. Det känns nästan som det är tur att det mer eller mindre är försent att ändra sig nu.

Nåja, den här jävla förkylningen som jag har varit snäll och tagit hand om i mer eller mindre ett halvår nu har kommit tillbaka med full kraft. Näsan igengrodd, luftvägarna täppta och hostiga. Skitliv.

God glass:

För god...

Snart kommer mor och hämtar. Vi ska i vår tur hämta bil i Södertälje. Jag har mysig puffig blus på mig från H&M.

Sunday sunday. Far min fyller år imorgon så idag har vi haft ett litet lätt kalas med kaffe, bulle, tårta och två sorters kakor. Imorgon fyller även kusinbarn Alva 4 år så då blir det ett lite med kalasigt kalas. Jag är dock kluven så inåt i helvete. Det gäller att välja antingen afrodans eller Alva. Fan, det är näst sista gången med afro och det är ju så... bra. Gillar inte att det blir så här.

Jag hade egentligen lovat att gå på spelning idag men jag fick slippa eftersom jag är ute, hemma i Vårsta och det skulle bli så jobbigt att åka hem sent eftersom det är söndag och hej och hå vad det blev intressant nu då.

Kör igång med lite 60-tal och visar lite bilder på vad jag har haft för mig denna väldigt, ovanligt lugna helg.

Sitter i soffan i Hammarby och är ensam nu igen.
Dock ska jag inte klaga, skulle varit ännu mer ensam än jag blev. Katarina valde att ta bilen hit och se Yrrol tillsammans med mig och det tackar jag för. Tycker att det är fruktansvärt skönt att sova själv och vakna upp själv i en tom lägenhet men det är liksom stunden innan sömnen entrar och tankarna självmant flyter iväg. Den stunden erbjuder så mycket tid att bara ligga och tänka och det är ibland väldigt påfrestande.

Nej, nu är jag trött och jag har inte för avsikt att titta på Hajen 2 som Kanal 5 så snällt visar.

Ändrade planer. Så här ser jag ut:

Svinfräsch sitter jag nu här igen. Ska alldeles strax sveka tallriken med yoghurt och sen ta båten över vattnet och bara vara med mig själv.

Dagen känns 60-tal.

Jag sitter och funderar över vad fan jag ska göra hela dagen.
Jag tror ändå att det lutar mest åt att ta den där duschen och därefter båten över till andra sidan.
Vad som händer därifrån återstår att se. Förmodligen inte ett piss.
Nåja.

Sitter och lyssnar igenom min enda lista på Spotify. Är fortfarande osäker på hur fan man går till väga för att skapa en ny så jag lägger allt i den jag redan har. Fast jag är fruktansvärt dålig på att lägga dit låtar...

Varför inledde jag så? Det var ju väldigt ointressant om jag ska vara ärlig, och ointressanta saker är ju jävligt ovanligt för att vara mig... Nej fan vilken dålig klang det här inlägget fick. Som om jag försöker vara snärtigt ironisk.

Skitsamma. Jag är täppt i näsan och för någon dag sedan hade jag en härlig kväll med Malin. Vi söp oss inte fulla utan vi var civiliserade och snackade så jävla mycket härligt skit och annat som definitivt inte kan klassas som skit. Å vad bra det blir ibland.

Idag ska jag bjuda på middag.

Deklarerad.
Trött.
Ensam.
Imorgon ska jag hjälpa mor med körning av två bilar till verkstad i Södertälje.
Därefter ska jag öppna dörr för mäklare som vill fota en lägenhet på Hornsgatan.
Sen tänkte jag dansa arfodans.
Sen sova.
Sova borde jag egentligen göra redan nu. Ska lämna garaget tidigt, tidigt.

Skitsamma!

Putsi putsi

Känner mig inte så sliten längre, mest i huvudet. Där känns det lite slitet.
Kvällen igår blev mer eller mindre kaotisk och okontrollerbar på många sätt men den tog rätt som det var slut... den kvällen också. Det spelar faktiskt ingen roll på vad allt berodde på för det gör nu idag ingen skillnad. Ingen skillnad alls.
Jag skulle äta lunch men fick inte i mig en bit. Då var det slitet.

Nu sitter jag i min favorit-kladda-ner-från-tatuering-tröja och funderar väldigt mycket på att duscha och därefter äta lite vindruvor och vänta på att någon ska komma och slänga upp mig på sin vita springare och ja... ta vägen någonstans.

Ikväll verkar det vara om än svårare att hitta något att ägna sig åt, men kanske är det bara bra.