Det är lördag.
Det vankas middag i Hammarby.

Verkar som att boxen kommer trots allt...

Jag är väldigt täppt i näsan och detta verkar förflyttat sig till mina fingertoppar.
Jag har nämligen ingen lust att skriva någonting om dagen som varit idag. Den har varit vanlig.

En grej har hänt som fick mig att må fint.

Har nästan helt glömt bort att skriva på ett hysteriskt sätt att det blir minst två konsterter till det här året.
Först ut är White Lies och därefter kommer Fever Ray och spelar fint.
Härligt.

Jag har nu under hela kvällen sprungit fram och tillbaka till kylskåpet och nallat av familjens juice.
Känns som om det var evigheter sedan jag drack juice men det var förmodligen någon gång i förra veckan.
Vi köper alltid Apelsin, äpple och mandarinjuicen men det är det knappt någon som vet. Vår juice går nämligen under namnet "Den med grön botten".
Min absoluta favorit av alla juicer jag än så länge smakat är ändå, tyvärr, Tropicanas apelsinjuice.
Tyvärr för att den är fasligt dyr om man dricker i den mängd jag och min familj gör.

Så hemskt. Men vi älskar vår Bravo också.

Fan... hur ska jag kunna överleva om jag inte först smakar en av mammas/Fridas nybakade bullar som ligger i köket och bara stirrar på mig?!

Ååååh.

Men vad fan är det jag väntar på egentligen? Det spelar ju absolut ingen roll om jag tar en eller ej.
Jag bryr mig inte ett piss eftersom jag vet hur makalöst bra det kommer kännas precis innan.
Under.
Och efter.

Nej, man börjar egentligen aldrig en mening med ordet "och". Förlåt.

När jag hade ätit middag idag fick jag en sådan otrolig lust att sätta på bastun och låta alla, förmodligen fortfarande, alkofyllda porer sakta men säkert vattnas ur. Har fått höra ett antal gånger under dagen att jag luktar gammal alkis.

Jag kan inte påstå att jag känt mig som en alkis idag men väldigt ofräsch, trots dusch, och det vackraste i kråksången är att jag verkligen trivdes med att i strumpbyxor, t-shirt och kofta känna mig ofräsch men ändå fin.

Utsällningen i lördags var fin men tragisk och hjärtskärande.
Middagen var underbart god.
Resten av kvällen kände jag mest av dagen efter men jag vet att den var bra.
Väldigt bra.

Kanske ska dra igång bastun ändå...

Jag har ett märkligt förhållande med Titanic. Främst filmen då så klart eftersom jag aldrig varit i närheten den där båten filmen tydligen handlar om... Har alltid trott att den handlar om en pojke named Jack och en flicka called Rose.
Ironi å sarkasm.
Jag mimade säkert i tre år till det där ledmotivet. "I see you, I feeeeeeel you..."
Den kom någon gång på slutet av det där årtiondet som inleddes med att jag föddes. Om man skulle räkna år med början den 29/3 alltså. 1997 eller -98 var det nog.
Jag hade inte sett filmen på hur många år som helst förrän för någon helg sedan, när Annika och hennes boyfriend sitter nere i tv-rummet och myser i soffan till MIN fina Titanic. "Jag ska bara kolla en liten stund..."
Satt med tills dess att båten var sjunken och likaså Jack. Vågade inte grina inför dom, jag är ju fan en grown up i deras ögon.
Jag bölar ej.
Jaja... ett märkligt förhållande och idag ska vi ses, på Vasamuseet. Kul med utställning.

Ha en fin lördag, asså.

Jag har varit en bra människa idag.
Jag har varit en bra person idag.
Saknar vissa.
Saknar inte andra.
En del av saknaden blit mättad i helgen.
En annan del av saknaden kvarstår.

För en stund sedan skulle jag gå upp och duscha.
Jag tyckte det verkade lite kallt så jag planerade att göra en liten slusk-dusch.
Bara-tvätta-håret-duschen.
Jag var så trött att jag inte orkade låta morgonkisset släppas fritt.
Tänkte lite innan jag satte igång duschen att jag kanske skulle kissa på mig om jag såg rinnande vatten, "men det är säkert bara något folk säger."
Fyfan, så fort jag vred om reglaget höll jag på att sprängas.
Men jag höll ut och nu har jag dessutom ätit frukost, fast jag kissade först.

Jobba.

Imorgon börjar jag igen. Klockan nio närmare bestämt.
Klockan nio.
Sen ska jag köra en massa bil. Fram och dit sen tillbaka och hela vägen till Sjöstaden och in i ett garage.
Kul.
Nu ska jag gå på to och sen glo på lite Seinfeld för att sakta men säkert förmodligen somna till detta.

Puss

Mmm vi eldade.

Vi är ute och eldar.
Vi är mor, far, Bittan och jag. Bobbo står och tittar på och gnyr.
Underbart väder och idag känns som en bra dag.

Jag tänkte berätta en sak. Det är ingen stor grej, det är ingen liten grej. Är faktiskt osäker på att det ens är en grej. Det är en vardaglig företeelse som jag bara fastnat vid på ett väldigt märkligt och känslomässigt sätt.
Det handlar inte om att jag är någon märklig stalker.
Det handlar bara om helt slumpmässiga saker som verkligen inte kan liknas vid träffar. Ni förstår snart.

Där jag bor och åker buss och byter till tåg och hej och hå, där lär man sig efter ungefär nitton år att känna igen olika personer.
Vissa har man kanske talat med.
Vissa har man kanske gått i samma skola som.
Vissa kanske känner ens föräldrar.
Några kanske brukar åka samma buss.
Någon kanske arbetar i Pressbyrån.
Dom flesta är bara ett gäng skal som man bara möter och kanske byter blickar med. Kanske att man på sin höjd klagar lite över SL med varandra. Men man får inte bli för närgångna eller prata för länge med någon. Inte verka "på".
En av dessa personer har jag hakat upp mig på. Det är en man/kille/snubbe som ofta har svarta kläder. Rätt anspråkslös om man bortser från några små detaljer. Han har någon form av skada som gör att han inte kan gå ordentligt. Han liksom hasar med ena foten eller om det är hela benet kanske...
Dessutom är han 100% vindögd.
Han är förmodligen runt 35 år gammal. Kanske yngre.
Han vet nog precis som jag att folk tittar på honom. Jag vet i alla fall att det är så och jag kan inte säga att jag blir förvånad. Det ligger i vår natur att göra det.
Jag har aldrig upplevt att någon varit elak eller sagt någonting om honom eller till honom och det känns jättebra.
Trots att jag aldrig någonsin talat med honom eller bytt blick med honom så är det någonting som känns så förbannat jobbigt när jag ser honom.
Jag är inte äcklad eller någonting liknande, verkligen inte. Jag får bara en konstig känsla och vill faktiskt ibland bara gå därifrån för att slippa känna som jag gör, när han är i närheten.
Till saken hör att han åker med bussen bredvid min, ibland samma och detta gör ju att det ibland är oundvikligt att hamna i denna situation.
Jag har aldrig hört honom prata. Jag vet inte vem han är eller vad han heter men av någon anledning påverkar han mig på det mest märkliga sätt.

I tisdags klev han på tåget i Flemingsberg och satte sig snett framför mig.
Jag var så nära att börja gråta att jag nästan blev rädd för mig själv.
Jag ville byta plats men det skulle jag aldrig kunnat göra.
Jag ville bara vända mig bort men var rädd att det skulle ge fel signaler.

Låter patetiskt va?
Då har ni inte hört det värsta.
Idag, när jag satt mig på bussen från Tumba, äntligen på väg hem, då ser jag honom igen.
Först, innan jag sett det andra, börjar jag nästan grina igen och blir helt varm.
Men sen såg jag att han stod och pratade med någon och dom eventuella tårarna skulle, om dom kommit fram längs kinderna, varit glädjetårar.
Jag hade aldrig tidigare sett honom prata med någon.
Aldrig sett honom med sällskap.
Alltid ensam.
Men inte idag och fan vad glad jag blev.

I fåtöljen. Pappa och jag planerar eventuell lunch imorgon, men funderar på att kanske skjuta pån till imorgon.
Jag är så fruktansvärt trött och slut i huvudet. Har haft en usel dag på jobbet pga några väldigt små människor.

Har fått i mig lite käk och sitter nu och drömmer och är irriterad.

Kollar på nyheterna på fyran. Usch fyfan vad jag hellre ser nyheter på ettan eller tvåan.

Onsdag igen. Kort sådan, känns det som.
Anmälan är nu inskickad så det behöver jag ej tänka på imorgon alltså.
Känns märkligt.

Sorry asså. Ville vara lite "svår" och inte visa hela skorna men nu efter flera klagomål får jag göra om och göra rätt.
Tänker dock inte fota igen så det blir bild från Monkis sida.

 

Så kila nu iväg och köp likadana,

typ Emelie alltid är inne på rätt bana.

Läser tisdag idag och himmel vad alla mina strumpbyxor går sönder hela tiden. Alltså jag hittade idag (på jobbet) ett jävla hål precis rätt i baken. Alltså hur fan har det egentligen gått till? Har jag fisit för hårt? Snabbt? Har jag suttit på en spik? Jag har slitit sönder dom med naglarna? ÄR JAG FÖR FET JUST DÄR? Jävligt märkligt då jag inte har en enda aning om när det inträffade. På fyllan? Nåväl,

har haft en otroligt bra dag på jobbet idag. Det har varit en underbar stämning och jag och Gun har skämtat om brandmän mest hela dagen. Carina och jag har raderat människor med knepiga namn ur registret.
För fan, klart vi inte har. Men vi har planerat att göra det för att hon alltid skriver fel när det blir knöligt.

Efter jobb for jag med mor och Syster1 för att köpa telefon till sistnämnda. Bara av en händelse körde vi över till Skärholmen och där hände det grejer...

(se bilder)

Idag gjorde jag mina föräldrar lite extra glada. Det är en fin känsla, en varm känsla. En känsla man vill kapsla in likt den där hunden man skickade upp i rymden för några år sedan. Så känns det.

Jag jobbar... fortfarande. Därför ska jag sova nu. Sova bort lite av den sjukman jag känner kanske är utanför min kropp och vill hemskt gärna komma in på en kopp svart kaffe.

Idag gjorde jag mina föräldrar lite extra glada. Det är en fin känsla, en varm känsla. En känsla man vill kapsla in likt den där hunden man skickade upp i rymden för några år sedan. Så känns det.

Jag jobbar... fortfarande. Därför ska jag sova nu. Sova bort lite av den sjukman jag känner kanske är utanför min kropp och vill hemskt gärna komma in på en kopp svart kaffe.

Idag gjorde jag mina föräldrar lite extra glada. Det är en fin känsla, en varm känsla. En känsla man vill kapsla in likt den där hunden man skickade upp i rymden för några år sedan. Så känns det.

Jag jobbar... fortfarande. Därför ska jag sova nu. Sova bort lite av den sjukman jag känner kanske är utanför min kropp och vill hemskt gärna komma in på en kopp svart kaffe.

Uh.
Ah.
Åh.
Gh.

Precis så känns det när jag rör mitt huvud idag.
Bakfylla är till för att trotsas och fyfan vad jag ska trotsa i affärer idag. Helst av allt vill jag nog bara sätta mig på en parkbänk och knäppa min mellanbira.

Ses sen.

Om inte röven vuxit fast i bänken..

Okej, ska inte vara arg längre. Det var ett knöligt löfte kanske... det går inte att låta bli att vara som min mor vill kalla det: "upprörd".

Ikväll är det hinkning. Eller i alla fall lite smuttande. Hihi. Å härligt.

Hittade en gammal gammal gammal bild på mig, i arkivet. Kul.

Ayway, ha jordens skönaste fredag!

Norge är ett land. I det landet bor det några människor som kallas norrmän. Norrmännen har två intressen; koftor och olja. Bredvid Norge ligger Sverige och Sverige tror att Norge är Sveriges bästisar men så är det inte. Norge tycker bättre om Amerika, det stora landet lite längre bort. Norge och Amerika är båda två med i en speciell klubb för speciella länder och speciella saker. Den klubben heter NATO.

I Norges näst bästa land Sverige föddes en gång en man som efter många namn dog som Alfred Nobel i ett annat land, nämligen Italien. Han var en pluggis och kunde "typ allt". Han dog sen, när han hade kunnat allt klart men lite innan skrev han ner på ett papper, typ en post-it, vad han ville. Han ville att några typer i Sverige skulle ge andra typer pris om dom gjorde bra grejer. Byggde fina sandslott typ. Sen ville han att några personer i Norge, alltså norrmän, skulle ge pris till någon som varit "fredsförfäktande". Sen dess har några norrmän fått göra det i flera år (typ hundra år typ...) och det har man idag också gjort. Eller kanske inte idag men man har berättat för alla andra kompisar vem som har varit duktigast på fredsförfäktande och det har en som heter Barack varit. Barack kommer från Amerika och gillar NATO och olja. Nu gillar han nog Norge och norrmän också.

Det är precis ALLT man från och med idag behöver veta om Norge och deras människor.

Fredagar är så vackra. Fredagar vill man egentligen kunna ta på. Veckans enda riktiga tillfredställelse är ändå att veta redan kvällen innan att fredagen kommer och att den kommer redan imorgon.

Imorgon är det fredag och när klockan slagit 16:30 är veckan slut och något annat tar vid, nämligen helgen. Den heliga. Morgondagens kväll kommer att spenderas med två fina. På ett fint sätt så klart. Förmodligen vid Hornstull men det finns alltid något annat att ta om vi så önskar.
På lördag tänkte jag ta ett tåg till stan och kolla på skor lite. Har gått och kikat på en affär i tre veckors tid nu, snubben i kassan måste tro att det är nå lurt på gång.

HATAR SKOR... jaja. Blä och typiskt att jag redan köpt kängor. Men gör det verkligen något?

Heter det verkligen "pappret"? Heter det inte "papperet"? Fy tusan vad jobbigt... ska man vara tvungen att googla skiten?

Eller så kollar man Seinfeld istället. Müsigt och lite med vârt.

Pappret är gult och ganska fult.
Ser raderna genom och texten blir därför väldigt rak och fin.

Idag har jag knappast stått mellan två jobb, eller mellan arbetslöshet och sysselsättning.
Idag gick jag istället en kvart från det ena till det andra, jobbet alltså.
Ibland går det bra, men att skriva det här inlägget redan på tåget hem tyder på...?
Ja, vad fan tyder det på egentligen? Äh! Det spelar egentligen ingen roll.

Nåja, imorgon bara ett jobb att gå till jag har. Därefter ett kärt återseende och sedan en
övernattning. Bra onsdag som kunde varit Baba-onsdag om inte torsdagen varit dum.
Men det är ju så med onsdagar... det kommer en ny nästa vecka.

Njut nu av dessa minutrar, mina vänner.

Nepp, bra bröst innebär inte att bröstet är cancerfritt. Mer om det här längre fram, förhoppningsvis den här kvällen. Det har med en tävling att göra, fast jag ogillar att kalla det för tävling. Mer en bra sak.

Nu skakar vi pattarna!

 

Det enda som saknar mina vänner, det enda som saknas är den lite tyngre basen.
Annars är det perfekt...

Puss, mitt dammiga gamla favoritband, nu har vi hösten för oss själva.

Nej! Jag har inte lyssnat på den nyaliga Kent-låten. Jag har jobbat och igår mös jag, OK?!
Fan vad lame den raden lät, verkligen töntig (förstå, snälla förstå). Lika jävla töntig som titeln på låten det där bandet just släppt. Jaja, whatever, vi ses väl på Annexet i februari ändå...

Nu mat och JUSTE!!! Fick ett paket från Ginza idag... har inte öppnat men hihi åå. Nöjd som en körv.

Jag har verkligen inte en bra helg.
Skönt att den snart är över.
Tråkigt att det som kommer efter helgen innebär arbete.
Kanske bra i längden.
Jag ska inte flytta, men jag har packat tre lådor fulla med saker jag vet att jag knappt kommer titta åt innan skiten befinner sig i en annan bostad, min bostad någonstans där vi kan få vara ifred.
Jag och mina kakformar, koppar, studentmössa, skivor, boxar, böcker, min Lap-Lisa och min stereo, mina kläder och min tandborste.
Jag och mina tavlor, mina väskor och mina skor.

En annan dag.

Jag tänkte våga mig på en grej. En tävling typ. Känns det lite väl kanske? Eller inte? Jag vet inte... men jag tror att grejen är rätt bra och fin så jag kan ju lika gärna testa... Men inte ikväll utan kanske på söndag eller måndag. Kanske till och med på lördag men ikväll orkar jag inte. Ska börja en timme tidigare imorgon d.v.s. klockan jävla åtta. Ska hålla ställningarna i Repan imorgon. Scanning no no. Telefonen yes yes. "S:t Erikshälsan det är Emelie. Ååååkej dröj kvar så kopplar jag dig. Tack. Hej." Okej kanske in exakt så men i 9 av de 10 fall så kopplar jag galant vidare till någon annan, bara för att jag ska slippa göra fel. Haha.

Dramaten och middag med Mikkel imorgon. Mycket bra och mycket tack.
Fick dessutom mitt medlemskort från Nilson Group idag (egentligen igår) så det kanske blir ett par skor imorgon också. Och en svart halsduk... usch. Pengarna.

Fridens liljor.

Jag älskar er.