Helgen har bestått av.. Kent. Vilket jag är väldigt tacksam över.

I fredags var det jag, Malin, Simona och Katarina som begav oss till Globen och senare Annexet. Trevligt var också att vi träffade några bekanta ansikten från Peace&Love. Kul. Jag brukar alltid försöka att inte ha några förväntningar alls. Visst, det kan ju bli så att alla höga förväntningar blir till verklighet, men "tänk om jag har fel", för att citera rubrik-låten. Därför brukar jag försöka att inte ha några alltså. Men självklart, när man står där tillsammans med ett gäng svettiga fans som alla väntar på samma sak, favoritbandet, så skenar förväntningarna iväg. Som fan. Men nu hade jag turen att känna att förväntningarna faktiskt höll och tillochmed överskred sig själva. För i fredags ägde Kent. Fan vad dom ägde. Synd var dock att publiken inte kändes så jävla het. Annat var det kvällen efter...

Ja, jag fick möjligheten att se bandet igen, Kent. Som jag lyssnat på sedan Kärleken väntar.
Malin påminde mig igår om hur jag hade ylat ut i slutet av Mannen i den vita hatten att "Kent faktiskt är bättre än Beatles". I nyktert tillstånd. Ja, det ligger väl en viss sanning i det men inte en överdrivet stor. Jag och Malin kom fram till att man faktiskt inte kan jämföra banden med varandra. Inte så som jag gjorde.
I alla fall, gårdagen var magisk. Har nog inte upplevt något bättre.

Det finns, just nu, miljoner anledningar till att faktiskt älska och avguda Kent. Lite manisk måste man få vara.
Tusen tack.