Poesi ja, inget för mig.
Jag mår faktiskt skit. Japp. Emelie mår piss. Skit och piss haha. Kul. Kiss och bajs. I alla fall.. jag vet fan inte vart jag ska ta vägen ibland. Allt står liksom stilla. Det finns ingen luft i hus 2 i skolan där jag har språk. Ungefär så känns det. Jag är rädd för att bli vuxen men kan samtidigt inte vänta längre på att jag ska få klara mig själv mer än jag gör idag. 18 år liksom. Låter så mycket mer än 17. Men sen blir jag helt plötsligt 19 och sen 20. Sen då? Vad fan händer efter alla tonår?

Jag vet i princip vad jag vill.

Jag vill vara lyckligt kär i min pojkvän som älskar mig mest av allt. Men inte för mycket heller. Jag vill inte att vi ska vara perfekta. Jag vill utbilda mig och skaffa ett jobb som jag trivs med jättemycket. Jag vill träffa underbara arbetskamrater som jag kan komma att dela mycket med. Jag vill ha den bästa kontakten med mina nuvarande vänner. Ja Katarina, du är en av dom. Jag vill att jag och min pojkvän efter några år fortfarande är lika lyckliga och börjar planera familj och större boende. Självklart vill jag under alla dessa år köpa hundratals skivor.