Alltså om jag tänker efter, så är nog Broder Daniel det band jag uppskattar mest och har uppskattat mest under längst tid. Ja visst, Beatles, Kent och Oasis i all ära. Men dom banden är så oerhört stora i jämförelse med lilla, osäkra Broder Daniel. Visst, man kanske inte ska säga att Broder Daniel är osäkra. Men jag menar, när man lyssnar på dom så känner man en viss instabilitet. Dom är långt ifrån perfekta och det är nog det som är så bra och det är så laddat med dragningskraft. Smutsigt och operfekt. Två ord som beskriver Broder Daniel bra tycker jag. Och vi snackar liksom inte punk-smutsigt. Det är mjuk-smutsigt på något vis. Fy vad flummigt detta blir men det är rätt svårt att sätta fingret på Broder Daniel, dom är så, som sagt, instabila. Ilska och kärlek.
Västerbron var blåsig, kall och hemsk. Men ändå skön.