I stundens hetta är det så förbannat lätt att komma på något svinbra att använda som rubrik eller som sak att skriva. Men det är då det. Det är jättemycket som jag skulle vilja ha sagt men som inte kommer bli sagt just här eller just nu.

Det började med att jag for till Värmland. Var där i dryga veckan, det var rätt mysigt. I början var det så otroligt härligt väder. Bara en massa bad och sol blev det. Sen blev vädret sämre och så också humöret. Man blir väldigt lätt uttråkad i Värmland. Speciellt när man inte har någon att riktigt ventliera sig hos. Jobbigt blir det i längden.
Men så kom torsdagen, dagen då jag tog med mig några och körde mot Göteborg, Simona och Way out west. Jag körde. Jag blev kissnödig. Vädret var grått och tråkigt. Jag var jävligt nervös. Låter kanske ofattbart, men jag var faktiskt nervös.

Kom fram till Linnégatan mitt i Göteborg. Simona lutade sig ut från ett fönster och fick syn på mig, vilsen, nere på gatan. Upp i en jättefin och stor trea kom jag och installerade mig lite. Vi gick och fixade banden till festivalen. Gick runt lite. Virrade omkring borde det kanske stå, haha. Det var kul. Jag var fortfarande nervös. Blev inte Kleerup på kvällen, några var dumma.

Sen blev det fredag. Fredag. Började relativt långsamt, skönt. Jag var nu ännu mer nervös. Vi tog en grillad macka, sehr schön. Gick till området. Såg Sonics och sen Franz Ferdinand, som var äckligt bra. Alexander Kapranos är rysligt snygg. Sen bestämde vi oss för att vänta. Låter lite maniskt och slaviskt va? Ja, det var det säkert. Men vem fan bryr sig? Grinderman... hahahaha. Det var helt klart annorlunda och väldigt amerikanskt.

Sen. Sen. Sen. Sen. Jag borde egentligen redogöra för varenda känsla och tanke som dök upp i mig men det går liksom inte. Det blev rätt svart. Jag minns ju precis, men ändå inte. Jag vet, verkligen vet att det finns säkert 2 av dom 3 som läser min blogg som kommer bli väldigt fundersamma och inte förstå varför det är en så stor grej. Ska jag vara helt ärlig så förstår inte ens jag själv varför det är en så stor grej för mig. Varför Broder Daniel är en så stor grej för mig. Jag har mycket svårt att tro att något annat band kommer innebära samma eller ens liknande saker som Broder Daniel har gjort och fortfarande gör för mig. Det är ytterst osannolikt.

Det som känns mest konstigt är att jag, som aldrig hade sett Broder Daniel förut, alltid har hoppats på att dom ska höra av sig på något sätt. Köra en spelning eller kanske en hel turné bara på impuls sådär. Kanske göra en skiva. Någonting som ger skenet av att Broder Daniel fortfarande finns. "Så du lyssnar på Broder Daniel? Dom finns väl inte längre?" "Jo, fast det var ett tag sen som gjorde något nytt eller spelade live, men dom finns." Så fanns dom, ända tills i fredags/lördags. Att det skulle krävas ett självmord för att mitt favoritband skulle göra något väsen av sig känns väldigt bisarrt.

Nu ska jag glo på Star Wars.