Jag vet inte om det är för att allting bara går runt och runt som det verkligen känns som att jag befinner mig i den här livslånga slentrianliknande saken. Går allting bara runt och runt verkligen? Eller är det bara någonting jag omedvetet hittar på som förklaring för att det låter svinbra och jättenaturligt? I wish I knew people, I wish I knew. Men om man vrider och vänder lite på steken så är allt så ologiskt. Jag menar, jag har världens underbaraste av allt. Jag är jättetacksam för det jag har och för att jag kan känna mig både riktigt nöjd men samtidigt vilja ha något annat so bad att jag är beredd att döda för det.

Mina hemmadagar nu i början av veckan har gjort att jag har glott på en ny serie som ännu inte visats i Sverige. True Blood heter den. Det som är så otroligt härligt med den här sjukt övernaturliga serien är att den inte är för övernaturlig, om man nu kan säga så. Den påminner om Life On Mars och Ashes to Ashes en smula. Fast det är inte alls samma typ av serie, woho haha not at all. Kanske har jag en förkärlek till vampyrer i 35-års åldern. Jag har glott på 10 avsnitt. Det är två kvar men dom har inte visats!! Om 5 dagar kommer 11 och om 12 dagar kommer 12. Can't wait!