Torsdag kväll, solen är på väg ner. Jag sitter ensam vid vårat köksbord. Köksbord kanske är överdrivet, det är en träbänk med tre pallar runt om. Snart är det dags att gå ut. Det är mycket folk ute...
Min mamma Rosa och min syster Maria jobbar på en av skolorna i trakten. Dom städar på kvällarna och natten.
Jag antar att jag är ett ganska ovanligt gatubarn, jag menar jag har ju familj och ändå går jag på gatan.
Pojken bredvid, Diego, jämnårig med mig. Vi brukar dra omkring tillsammans, jag känner knappt honom men det är ingen idé. Man vet inte vad som kan hända. Bäst att inte skaffa några bra kompisar. Man är rädd när man är ute. Dödspatrullerna härjar på gatorna, dom är hänsynslösa. Dom anser att man stjäl när man går i papperskorgar. Dom fick mig en gång men jag hann smita. Jag stal lite bröd, jag ville inte men min mammas och min systers lön räcker inte till all mat vi behöver. Min "kompis" som också blev tagen gick det sämre för. Han ligger vid en gravplats en bit utanför stället vi bor. Där ligger tusentals andra barn som fallit offer för patrullerna.
Patrullerna anser också att vi gatubarn stör turistverksamheten. När turisterna ser oss och byter resemål.

Dags att gå ut. Jag väntar utanför på Diego. Vi går aldrig in till varandra. Han är sen idag...
Nu kommer han äntligen. Han ser bekymrad ut. Det gör väl alla men han ser lite extra bekymrad ut idag. Jag tänker inte fråga, det är ingen idé.

Jag har drömmar. Jag brukar ligga och tänka på dom när jag ska sova. Jag vill flytta härifrån, utbilda mig till något bra, advokat till exempel. Men det är bara drömmar.

Vi går längs gatan. Det är ett sunkigt kvarter, snart är vi framme vid huvudgatan. Det är jättemycket folk, ovanligt för en torsdagkväll...
Diego säger nästan ingenting när vi går... Han ser sliten ut. Jag blir mer och mer bekymrad. Plöstligt stannar han upp. En bil med några från patrullerna åker förbi. Deras bilar syns bra. Dom är fina och dyra. Vi springer in vid en sopstation. Vi stannar där tills bilen är borta. Vi fortsätter att gå. Vi går i en rask takt. Plöstligt stannar Diego upp. Vänder sig om mot mig och tittar på mig som om han inte ville ha mig med. Han säger att han vill sluta. Jag förstå vad han menar men frågar ändå vad han menar. Han tänker lägga av efter ikväll. Det är hans sista kväll. Jag frågar vad han ska göra istället. Han svararinte. Han fortsätter gå. Vi kommer fram till tågstationen. Det är öppet så vi går ut på perrongen. Han stannar upp och tittar på mig med sina blanka ögon. I högtalaren säger en röst att ett tåg snart kommer. Diego vänder sig om. Tåget kommer. Diego tittar upp på mig igen, just när tåget kommer tar han ett kliv ut. Ut till en annan värld. Ut från ett helvete han levt i hela sitt liv.

Ingen märker något. Jag blir förstenad... Vad gjorde han? Varför? Tankarna flyger omkring runt i huvudet på mig, vad gör jag här? Jag springer iväg. Jag vet inte var jag hamnar. Det är vatten. Fiskebåtarna ligger i hamnen och kluckar. Jag sätter mig på en sten. Tårarna rinner som aldrig förr. Jag vill inte vara den jag är längre. Jag vill fly från allt! Som Diego.

Högtalarrösten säger att tåget kommer om 1 minut. Jag andas djupt hela den minuten. Jag hör tåget borta i tunneln. Jag gör det! tänker jag. Jag har inget att förlora. Mamma och Maria får det bättre. Dom kommer att förstå. Jag gör något för min egen skull för en gångs skull. Tåget kommer, jag andas en sista gång.

Den här lilla texten skrev jag i 7an tror jag. Jag fick mvg på den och läraren frågade om hon fick läsa upp den för klassen. Minns dock inte om hon någonsin gjorde det. Eventuella stavfel har tillkommit nu när jag skrivit av den. Den var helt felfri faktiskt. Några felaktiga meningar kanske men det tar jag inget extra för. Jag har bara skrivit av. Inte ändrat ett piss, inte medvetet i alla fall. Och jag har egentligen ingen aning om varför jag ville visa den. Är nog lite stolt bara.