Instant karma's gonna get you.
Minns du? När vi gick i korridorerna i åttan och skrek ut texten till den där låten och en till, det kan ha varit Twist and shout. Text och text, det var ju inte helt rätt ord på rätt plats om man säger så men sen kollade vi upp texten och gjorde om, gjorde rätt. Det måste varit i åttan. Vi var alltså ungefär fjorton år. Det är snart fem år sedan. Grejen är den att jag kan tänka mig att det var vid den här tiden, på våren och vi var förmodligen så jävla glada och lyckligt ovetandes om allt dåligt. Idag sitter vi och talar om annat, inte så mycket musik men jag är ändå säker på att det kommer prägla vår vardag så inåt i helvete. Vi pratar om bestick och tallrikar. Om koppar och glas. Om tyger och tapeter. Om stolar och sängar...
Det vore lite pinsamt om du inte förstår att det är dig jag talar om, men vad fan. Vi kan ta det över en kopp kaffe och en pinne, någonstans i den där staden. Kan man bli sentimental när man bara är nitton år fyllda? Skitsamma, det är så det är nu. Sentimentalt och jävligt vackert.