Mina numera oinslagna klappar ligger på mitt golv i en fin hög. Är så fruktansvärt överväldigad. Jag som inte önskat mig någonting i år förutom Vår Kok Bok.
Det som är mest jobbigt tycker jag är när man ska säga tack. Jag menar oftast verkligen tack när jag säger det, men hur kan man vara säker på att klappgivaren förstår att tack verkligen betyder tack den gången?
Ett enkelt sätt för mig när det gäller en klapp jag verkligen älskar (en jättefin mysig kofta) är att använda den så den går sönder nästan. Fast det vore ju förfärligt. Men ni förstår säkert vad jag menar.

Idag ska jag äntligen träffa Malin.