Köksbordet sitter jag vid. Jag har just skalat och satt på potatisen. Känner mig ensam här hemma. Annika är på rummet med en vän, pappa på väg hem och mamma och Frida är på väg till någon liten hajk.
Jag målade naglarna i någon lila nyans. Kanske är den rosa förresten, det kvittar. Nu syns inga spår av pinnar längre. Fint.
Simona ringde - jag missade. Jag ringde - Simona svarade. Jag älskar våra samtal som alltid blir som dom blir.
"Vi är så bra på att förstora saker hela tiden, men sen tar vi ner varandra på jorden igen. Men sen förstorar vi allt igen."
Men det mysigaste var ändå; "Det känns bra att fråga vad det blir för mat på något sätt..." Oha.