Nu sitter jag vid den största datorn här hemma. Alltså hemma på riktigt. Det luktar tryggt här. Lite konstigt. Det känns som att jag sitter vid någon främmandes dator, någon jag aldrig varit hos. Jag har ingenting på min användare förutom alla bilder man automatiskt får mer, eller den klassiska exempelmusiken. Annars ingenting... Jag får nästan lite dåligt samvete över att jag inte givit den här datorn någon tid eller uppmärksamhet, förutom när jag försöker köpa biljetter och vara inloggad på så många olika ställen som helst. Himmel så skönt det här tangentbordet är.

Jag kollade igenom min tidiga bilddagbok. Hittade en liten bild på mig där jag ser liten och oförstörd ut. Tänk att man en gång faktiskt varit så också.