Ska det verkligen vara så? Att livet sköter jobbet.
Just nu känns det så. Imorgon, eller ja, om några timmar bara så väcker mitt liv mig till liv, vare sig jag vill det eller ej.
Det är alltså skolan jag talar om. Skriver*. Det känns. Ja, det känns liksom. Jag orkar inte vara upphetsad över att börja imorgon igen. Jag brukar för det mesta vara lite pirrig dagen innan första skoldagen. Den känslan kommer bara på kvällen innan och försvinner när man har satt sig vid en bänk i klassrummet. Då är det finito liksom.

Vad gör jag uppe då? Mitt dygn är inte min vän. Vi har något otalat med varandra. Jag har haft 2 veckor på mig att få ordning på skiten, självklart lyckades jag inte. Inte med det heller.
Jag har faktiskt kontakt med någon från den yttre världen, det känns bra. Lite mer liv liksom.

Jag klippte lugg då.









Hej vad det går, håret står.