Ligger i en fin ställning och är nära drömmarnas land när det plötsligt det sticker till i huvudet. Tusen tankar kring studenten och vilka som kommer kunna närvara på min mottagning blossar upp som envisa flammor. Mormor och morfar. Panik utbryter och Emelie finner sig själv, ensam i en lägenhet i vackra Hammarby Sjöstad, gråtandes i en varm och skön säng.

Nu kan man säkert tycka att det verkar väldigt konstigt, studenten är väl som vilket annat firande som helst? Ja, kanske. Men när min kusin Johanna för många herrans år sedan (hon är 30+ nu) tog studenten var jag så ofantligt avundsjuk på henne. Hon fick ha en jättefin mössa på sig och hon fick åka i en bil utan tak. Jag fick självklart prova mössan men bilen hann jag aldrig åka med i, jag var för liten. När jag tjurar ihop totalt börjar min mormor försöka få mig lite gladare. Hon säger något i stil med: "Om några år är det din tur, då ska vi ordna ett minst lika fint firande, bara för dig." Det är det där VI:et som gör så förbannat jävla ont. Jisses vad skönt det var att svära lite. Redan då, när Johanna tog studenten, var morfar borta. Det var nog bara något år efter han tagit båten över. Jag minns att min morbror Åke, alltså Johannas pappa, nämnde morfar i sitt fina tal till sin nyvuxna dotter.

Det jag är mest orolig över är att ingen bryr sig om att nämna. Ska jag göra det själv? Jag vill att alla stannar upp och på något vis kanske förstår hur otroligt mycket dessa två simpla arbetarklassens slavar faktiskt betydde för mig. Jag får ständigt en känsla av att jag inte har tagit så illa vid mig, jag var ju bara 5 år när han dog och 13 när hon dog. Inte kan väl jag må lika dåligt som deras barn eller deras 3 första barnbarn.