Nu sitter jag på Katarinas golv. Det är mysigt här. Karin håller på med Katarinas yttre. Ja, inte hennes inre i alla fall. Katarina fyller 18 år idag. Det är en stor dag i en liten kvinnas liv. Inte för att Katarina är en kvinna, nej, det vill inte jag kalla henne. Det känns bara fel. Men i alla fall, hon har ju varit lite som ett nervvrak under dom senaste veckorna. Det är dock ingenting som vi andra, runt omkring henne har kunnat göra någonting åt. Förutom att jag har verkat något bitter och sagt att det bara innebär en massa bekymmer att fylla 18. Nu ska vi ju inte gå igenom för mycket som handlar om mig, för den här dagen handlar faktiskt inte ett skit om mig. Jag antar att jag nu borde skriva jättemycket om hur Katarina är och hur hon har varit osv. Men faktum är att jag inte ens känner henne. Vi är bara vänner på ett ytligt plan. Nej, nu skojade jag självklart. Men det känns som att jag just nu inte kan gå in på hur fin Katarina är eftersom hon förmodligen kommer gå in här om en stund och skulle jag skriva något hjärtskärande skulle hennes smink rinna och hon skulle se ut som en zebra kvällen då hon tar steget ut för första gången. Bokstavligt talat alltså... Det här är Katarina och hon är en av dom viktigaste personerna i mitt liv.