Dekadens är ett väldigt snyggt ord, tycker jag.
Inte vackert, inte fint... bara snyggt.
Innebörden däremot är många nog lite väl nära ibland, även jag och så idag är det kanske en sådan dag när jag känner mig lite väl nära innebörden av detta, snygga ord. Dekadens.

Första November den här gången känns som en väldigt långsam dag.
Som om Oktober inte riktigt vill lämna oss. Som om våra händer slits ifrån varandra likt en klassisk och alldeles vanlig filmscen. Mina och Oktobers händer.

I Kista för någon dag sedan satt jag, tre sjuksystrar och en färsk läkare och talade om att November är en så hemsk månad, bara mörk och grå och långsam.
Förlåt, jag talade knappt - jag lyssnade och nickade i något slags samförstånd men i helvete heller.
Oktober bringar förvirrade känslor. Höst? Vinter? Mörker? Ljus? Tid?
November ger mer klara besked. Det är höst. Det blir snart vinter. Det ska vara mörkt. Det blir ljust endast om vi tänder ljus eller en lampa.
Tiden har jag ingenting att säga något om, den går ändå ifrån mig hela tiden.