Jag tänkte berätta en sak. Det är ingen stor grej, det är ingen liten grej. Är faktiskt osäker på att det ens är en grej. Det är en vardaglig företeelse som jag bara fastnat vid på ett väldigt märkligt och känslomässigt sätt.
Det handlar inte om att jag är någon märklig stalker.
Det handlar bara om helt slumpmässiga saker som verkligen inte kan liknas vid träffar. Ni förstår snart.

Där jag bor och åker buss och byter till tåg och hej och hå, där lär man sig efter ungefär nitton år att känna igen olika personer.
Vissa har man kanske talat med.
Vissa har man kanske gått i samma skola som.
Vissa kanske känner ens föräldrar.
Några kanske brukar åka samma buss.
Någon kanske arbetar i Pressbyrån.
Dom flesta är bara ett gäng skal som man bara möter och kanske byter blickar med. Kanske att man på sin höjd klagar lite över SL med varandra. Men man får inte bli för närgångna eller prata för länge med någon. Inte verka "på".
En av dessa personer har jag hakat upp mig på. Det är en man/kille/snubbe som ofta har svarta kläder. Rätt anspråkslös om man bortser från några små detaljer. Han har någon form av skada som gör att han inte kan gå ordentligt. Han liksom hasar med ena foten eller om det är hela benet kanske...
Dessutom är han 100% vindögd.
Han är förmodligen runt 35 år gammal. Kanske yngre.
Han vet nog precis som jag att folk tittar på honom. Jag vet i alla fall att det är så och jag kan inte säga att jag blir förvånad. Det ligger i vår natur att göra det.
Jag har aldrig upplevt att någon varit elak eller sagt någonting om honom eller till honom och det känns jättebra.
Trots att jag aldrig någonsin talat med honom eller bytt blick med honom så är det någonting som känns så förbannat jobbigt när jag ser honom.
Jag är inte äcklad eller någonting liknande, verkligen inte. Jag får bara en konstig känsla och vill faktiskt ibland bara gå därifrån för att slippa känna som jag gör, när han är i närheten.
Till saken hör att han åker med bussen bredvid min, ibland samma och detta gör ju att det ibland är oundvikligt att hamna i denna situation.
Jag har aldrig hört honom prata. Jag vet inte vem han är eller vad han heter men av någon anledning påverkar han mig på det mest märkliga sätt.

I tisdags klev han på tåget i Flemingsberg och satte sig snett framför mig.
Jag var så nära att börja gråta att jag nästan blev rädd för mig själv.
Jag ville byta plats men det skulle jag aldrig kunnat göra.
Jag ville bara vända mig bort men var rädd att det skulle ge fel signaler.

Låter patetiskt va?
Då har ni inte hört det värsta.
Idag, när jag satt mig på bussen från Tumba, äntligen på väg hem, då ser jag honom igen.
Först, innan jag sett det andra, börjar jag nästan grina igen och blir helt varm.
Men sen såg jag att han stod och pratade med någon och dom eventuella tårarna skulle, om dom kommit fram längs kinderna, varit glädjetårar.
Jag hade aldrig tidigare sett honom prata med någon.
Aldrig sett honom med sällskap.
Alltid ensam.
Men inte idag och fan vad glad jag blev.