År 1995 och 2003 förlorade jag två stora delar av mitt då rätt korta liv.
Min, enligt mig, odödlige morfar fick den där hemska cancern som så många får och trots att han var den bästa så gick det ändå inte.
Mormor min, som rökt större delen av sitt liv lyckades lura bort all form av cancer och lämnade livet lugnt och stilla med någon himla propp. Helt onödigt men tydligen väldigt nödvändigt ur någon synvinkel.

Den där synvinkeln tror jag att jag inte är ensam om att många gånger tvivla på. Är det verkligen så jävla nödvändigt att vissa saker sker? Jisses vad tugnt det blev i hjärtat nu men istället för att känna som jag skulle gjort för några månader sedan så känner jag mig lugn. Inte lika förstörd och förtvivlad. Kan det vara så att det tagit mig 15 respektive 7 år att känna det där lugnet när tanken på honom eller henne slår mig? Det är makalöst men på något underligt vis lite fantastiskt också.

Marcus Birro skrev någonstans att sorgen är ett kvitto på att man levt. Nu vet jag inte om det var så att han i sin tur hade läst det någonstans men det spelar ingen roll vem som skrivit vad - det stämmer i vilket fall som helst och för mig fastnade det verkligen. Dock skulle jag aldrig tveka om jag fick möjligheten att träffa dom där förlorade en gång (oj nu brister det här) till och bara titta lite på dom. Lukta lite, känna lite och kanske bara genom tystnad visa för dom hur otroligt glad jag är över att dom fanns när deras tid fortfarande var samma som min.

Anledningen till att jag skriver nu är faktiskt att jag låg på sängen och tänkte och alla vet ju hur det är när man bara stirrar in i väggen och låter tankarna sköta jobbet. Vad som helst kan ju dyka upp. Allt från spindlar till muslimer eller jordgubbar osv. Så dök mina två saknade upp mitt i gröten och jag bara slöt ögonen och log. Jag log och kunde knappt sluta le. Nu sitter jag självklart ändå med tårar som snart torkar på kinderna och en rätt stor klump i halsen men vad fan, det känns oförskämt bra ändå för då log jag.

Vissa saker kommer man aldrig över, men jag skulle faktiskt inte vilja använda "kommer över" utan snarare "glömmer". Visst, många kanske inte ser någon skillnad och jag skulle ärligt talat inte kunna beskriva skillnaden som eventuellt finns där någonstans men för mig känns det bättre att inse att jag aldrig kommer glömma. Det är jag så innerligt lycklig över, för jag har under alla dessa år trott att jag måste glömma, måste sluta bli ledsen och för den som vill - måste komma över.

När jag i helgen befinner mig hemma hos familjen ska jag se till att leta fram en massa album med fina och vackra fotografier från den där tiden, som jag aldrig glömmer.

Tack Malin för att du fick mig att vilja skriva lite här och tack för en himla många andra saker också så klart.